Avslut - för nu i alla fall

Jag räknar inte dagarna längre, dom kommer och går. Dom är fyllda av det dagar ska vara fyllda med,  vardagsbekymmer, glädje, upplevelser och mycke lycka!

Att jämföra mitt liv idag med det för ett år sedan, det är som att titta på en svartvit film som plötligt fått färg. ALLT är annorlunda. Kanske inte allt, men känslan av att allt är annorlunda är definitivt stark. 

Den där aprilnatten 2014 när min dåvarande fru M valde att leva ut känslan för någon annan var en av dom värsta hittills. Mörkret som följde och känslorna som fullständigt bedövade mig stundtals var vidriga. Jag kommer ihåg perioder där allt gick ut på att flytta tid, bara överleva känslorna i 10minuter till. Idag kan jag inte återkalla känslan när jag tänker på det, men jag kommer aldrig glömma att man kan känna så. Jag hade dittills en bild av mig själv som en extremt stark person. Stark för mig då var att inte bli knäckt i en kris. Nu vet jag att jag kan knäckas, men jag vet oxå att stark för mig idag, det är att sakta resa sig igen och se framåt. Det är hur man tar sig ur krisen som visar hur stark man är. Jag ÄR stark, men på ett annat sätt än jag trodde innan. Jag hade känslor och vilja att göra dåliga val, men jag gjorde dom inte. Jag stod emot och lyssnade till mig själv, jag behöll min värdighet och jag lät aldrig frustrationen vinna.

Dom första månaderna efter är ett töcken. Jag kan nog inte sätta in allt i kronologisk ordning men dagarna och nätterna gjorde bara ont. Det hände mycket och jag vet ärligt inte hur jag orkade men allt praktiskt löstes snabbt och jag drev på. Såklart fanns någon förhoppning att M skulle inse vad som hände när saker blev verkligt men jag visste oxå att det var rätt sätt för att kunna börja läka. När hon någon gång i juni berättade att D oxå skulle skiljas och att dom skulle börja träffas så var det som en kniv i hjärtat. Jag minns att jag direkt efter skulle ner och möta upp min bror med familj som semestrade söderut, tårarna formligen sprutade ur mig i 5-6timmar under resan ner. Men på något sätt var det också det definitiva avslutet, det fanns ingen väg tillbaka och allt var förstört. Jag tror att det på något sätt behövdes för att börja se framåt.

Det som var otroligt viktigt för mig under den tiden och egentligen första 7-8månaderna var att prata om det. Jag pratade mycket om det, med många. Jag var inte rädd att berätta att det var jobbigt och det gav mig djupare relationer med många av mina gamla vänner och det gav mig några helt nya oxå. 

Under hösten och vintern så blev jag sakta stabilare. Visst var det dippar men jag mådde ok och den nya vardagen tog form. Jag märkte att det fungerade även om jag saknade att vara en familj. Min relation med M var hela tiden fungerande. Jag var ganska kort mot henne men aldrig otrevlig. Vi bråkade aldrig och det var en praktisk relation. 

I augusti hände något jag inte fattade då men kan se nu. Jag träffade K första gången. Jag hade ingen aning om vad som skulle komma men nånting vaknade i mig. Jag var inte i närheten av att vara redo och hon var i "början av slutet" på en lång relation. Men hon fastnade nånstans i mitt huvud.

Hösten och vintern gick och jag koncentrerade mig på barnen, jobb och vänner. Det fungerade bra och sakta kände jag mig starkare. Det var nu mest enstaka saker och situationer som kunde kasta mig tillbaka i processen.

Jag upplevde mycket roliga saker och umgicks mycket med vänner under vintern. Både med och utan barnen. Jag mådde allt bättre och jag började planera våren och sommaren.

I november-december började jag dejta på prov. Egentligen av en slump bara. Det var Li som kom i min väg och vi sågs några gånger. Jag ville gärna att det skulle vara rätt men hon var väldigt sluten och "svår". Jag kände att det tog en massa energi av mig och allt fokus hamnade där. Det var bara jobbigt och det var skönt när det rann ut i sanden och jag släppte det. Med facit i hand så var jag inte redo och hon var inte rätt. Det hände egentligen ingenting mellan oss mer än att vi umgicks.

Någon gång i november så fick jag en hint om att K hade ett gott öga till mig. Jag fick höra det genom en gemensam bekant. Det tände en tanke hos mig att om hon nu gjorde verklighet av sina separationsplaner så skulle jag söka kontakt med henne och försöka träffa henne lite.
Under julen var jag ut i min hemstad och träffade då på K. Vi pratade länge och jag kände att det stärkte mitt intresse. Hon var fortfarande gift så jag höll mig väldigt neutral. Vi började, på mitt initiativ ha lite mer personlig kontakt via FB. Det oskyldigt och ingen stötte på den andre på nått sätt. I februari så skrev K att hon skulle separera och efter det så ökade kontakten ännu mer. Jag försökte hålla mig passiv men kände arr K var intresserad och hon drev på lite grann. Vi sågs över en lunch och efter det så utvecklade det sig.

Idag är det 10juli, jag sitter i soffan hemma hos K och skriver. Hon jobbar sin sista dag innan semestern och kommer snart hem. Det står en stor blomsterbukett på hennes köksbord och väntar på henne. Som ett litet "Grattis till semestern". Jag hoppas hon blir glad.
Vi har en bra relation som utvecklats snabbt. Vi är båda öppna med våra känslor och det gör det lättare. Vi är inte helt officiella ännu, hennes exman vet inget om mig. Men det är bara en tidsfråga. K vill berätta men erkänner att hon är feg. Hon vill inte göra honom ledsen även om hon vet att det är oundvikligt. Däremot så är jag presenterad för hennes familj, vänner och ytligt bekanta. Hon är högst medveten om att hennes exman kan få reda på det närsomhelst.

K har träffat mina barn några gånger. Inte i egenskap av min flickvän utan mer som kompis. Barnen tycker om henne och hon har sovit hos mig två gånger med barnens godkännande. F&V har tyckt det varit mysigt. Vi kommer fortsätta ta det lugnt och låta det sakta bli en naturlig del i barnens liv.

Som avslutning vill jag skriva att det gått från kompakt mörker till ljusaste dag. Året som varit har innehållit så mycket. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag har blivit en bättre människa på många sätt. Det tydligaste för mig själv är att jag har mycket närmare till mina känslor, jag gråter oftare och jag är glad oftare. Känslig är nog rätt ord.
Till den som kämpar i mörker just nu, jag reste mig, det kommer du oxå göra. Det finns inga genvägar men fortsätt gå. Ingen känsla, ingen situation är för evigt, det kommer förändringar.

Just nu är jag lycklig! Jag är lycklig med K och jag är lycklig över mina barn. Min relation med M är som jag vill att den ska vara, vi är föräldrar och hjälps åt.

Jag kanske kommer med en uppdatering längre fram, men för nu så får bloggen vila ett tag. K vet ingent om den här bloggen och så kommer det förbli. Det är MIN ventil och min historia.

Tack för att du läst!

Kram 

Dag 357 - Glad, trött och sårbar

Började skriva ett inlägg för några dagar sedan men kom av mig. Så nu raderade jag det lilla jag skrivit och började om.
Som jag skrev i rubriken så känner jag mig verkligen glad, trött och sårbar. Glad för att livet gett mig den här möjligheten att få känna för någon igen. Trött för att jag sover för lite, både när jag är med K och när jag har barnen. Sårbar är jag för att jag känner något igen, jag känner för K.
Det är lite skrämmande och jobbigt men mest härligt. Det som gör att det känns så bra är att hon är öppen med vad hon känner och hon är oxå sårbar.
Vi har det bra när vi ses och veckorna vi inte ses har vi mycke kontakt. Vi trivs ihop och just nu så är allt bara perfekt. Jag är såklart inte naiv utan vet ju att det är mycket som kan hända och mycke som ska klaffa om det ska bli vi i framtiden. Men just nu känns det härligt och jag tänker bara njuta.

I fredags damp det ner ett kuvert i brevlådan. Jag tog in posten när jag och K kom hem efter att ha varit ute en sväng. Jag såg att kuvertet var från tingsrätten så jag sa till K att " nu är iaf jag inte gift". Tji fick jag......M hade skickat in papperna men eftersom bara hon skrivit på så bereddes jag tid att yttra mig. Jag blev lite less på mig själv, borde insett att jag skulle skrivit på oxå. Hursomhelst så har jag fram till 27:E på mig att yttra mig. Har inte haft tid att skriva nått under veckan så tiden får löpa ut så fastställs dom iaf. Så med lite tur så är jag skild om nån vecka.

Jag har insett att jag måste räknat fel nånstans i bloggen. Inatt blir det exakt 1år sedan M valde att vara otrogen. 1år sedan den där natten när jag låg och kände att allt inte stod rätt till. Jag sov ingenting och när M kom hem vid halv fyra så förstod jag att allt var fel. Det var nog den värsta natten i mitt liv och starten på en lång jobbig period. Det var oxå starten på förändringen i mitt liv och det som lett fram till idag.
Jag har tänkt summera året lite men känner inte att det är rätt kväll att göra det. Jag vill göra det en kväll när jag känner att jag vill låta alla känslor från året komma fram.
Så till den som kanske läser det här så är det inte riktigt över än.

Dag 342 - sårbarhet

I söndags kväll efter jag skrev här sist kom K hem till mig. Vi hade en grymt mysig kväll med mat,vin och allt som en bra kväll ska ha. Jag sov gott tätt ihop med K och måndag förmiddag spenderades mest i sängen. Efter en sen frukost och en promenad så åkte K hemåt och jag hämtade barnen.
Hade två lediga dagar med barnen som var härliga och snart är det helg igen.

Ikväll har jag reflekterat lite över senaste tiden och vad som egentligen hänt. Jag kan konstatera att det gått fort på det känslomässiga planet. Från att ha haft ett litet intresse av en fin tjej så har det på 5-6veckor utvecklas till känslor som växer sig starkare. Jag tror mycket är på grund av att vi är öppna och vågar visa vad vi känner. K sa att hon känner sig mer öppen och sårbar än hon gjort förr. Hon tror det beror på den process hon varit och fortfarande är i. Jag vet att min process gjort mig mer sårbar men jag tror det är något bra.
Det känns lite skrämmande att jag märker att ju mer känslorna växer desto sårbarare blir man. Men jag har bestämt mig för att låta det vara så och följa den sköna känslan jag har tillsammans med K.
Jag vet ju att om det inte skulle funka så överlever jag, det har sista året visat mig.
Det har som sagt gått fort men utan att vi tappar omdömet. Vi gör inga stora planer eller rusar iväg och presenterar varandra för föräldrar eller barn. Det får ta sin tid och komma när det är lämpligt. Men längtan att träffas är stor och vi anstränger oss för att ses så mycket vi kan och det är det jag menar med att det går fort.
Nackdelen är att det är jobbigt att hantera längtan....även om känslan är skön.

Jag tvekade lite att skriva det här inlägget. Mest för att det känns utlämnande, det är lite jobbigt att erkänna att man börjar få känslor som gör en sårbar. Det är så tidigt i "relationen" och vad som helst kan hända. Om det inte blir bra så känns det som man misslyckats eller trott för mycket. Men jag har lämnat ut mig själv och mina känslor här förr och jag kan stå för att jag känner som jag gör just nu.

Dag 338 - att det kan kännas såhär!

Jag är lite förvånad själv, lite förvånad över den känslan jag har i kroppen. Just nu så känns livet plötsligt enkelt och meningsfullt igen. Mina barn är friska och mår bra, jag känner inte längre den tunga sorgen av skilsmässan och jag har träffat någon som jag vill lära känna mer och som får mig att må bra. K förgyller verkligen mitt liv just nu.
K flyttade själv förra helgen och nu är det enklare för oss att ses. Även om vi kommer fortsätta att hålla det relativt hemligt så finns det iaf mer utrymme. Speciellt så är det väl känsligt i hennes hemstad. Hos mig är vi lite friare. Det känns onödigt att hennes exman ska få veta att vi umgås nu, även om jag inte har något med deras separation att göra så kommer han säkert tro det isf och det känns onödigt. Jag vet hur det känns att bli lämnad och jag vet hur det känns när ens fru träffat någon ny, det är inget jag vill utsätta honom för i onödan.

Att bero på skilsmässa så är jag faktiskt fortfarande gift.... Jag har ju gått och väntat på att få hem en dom från tingsrätten men det har inte kommit någon. Jag frågade M i söndags om hon skickat in pappren men det hade hon inte. Hennes förklaring var att hon ville få lön först för hon trodde det kostade pengar igen. Jag sa åt henne att bara göra det, jag kan betala om det kostar något. Det rör sig isf om 400kr..... Vi får se om hon tar tag i det nu då.
Jag fick frågan av min mamma om vad jag skulle känna om M plötsligt ändrade sig nu och ville komma tillbaka. Jag kan ärligt säga att som jag känner idag så skulle jag på stående fot tala om för henne att det inte finns en chans. För det första skulle det inte fungera och för det andra så tror jag alla dom känslorna är så gott som borta för min del. Jag tror inte jag kan känna så för henne igen. Speciellt inte nu när jag börjar få känslor för K.
Jag undrar lite för mig själv när M tänker presentera barnen för D. Hon har inte sagt någonting om det ännu men för min del så känns det väl mer som att jag kan acceptera det nu. Klart det är bra om det tar en stund till men jag kommer inte protestera om det blir så snart. Pratade med L för några dagar sedan, våran kontakt är ganska sparsam men vi hörs ibland. Hon mår fortfarande sådär ibland och när jag tog upp presentation av barn så sa hon att hon verkligen inte var redo för det. Skulle D föreslå det så skulle hon bli galen sa hon. Det kan ju också vara anledningen till att dom inte tar det steget ännu. L är rädd att bli bitter men jag sade åt henne att det är något hon bestämmer själv. Hon måste, när hon är redo. släppa taget och gå vidare.

Jag har firat påsk med familj och släkt, ätit gott, druckit gott och haft det kul. Har dessutom hunnit med att träffa K lite och i skrivande stund så sitter jag på jobbet med en bra känsla och vetskapen att jag ska spendera kvällen med K. Hon kommer hem till mig och ska laga lite mat ikväll.

Dag 326 - en härlig känsla

Det här inlägget ville jag skriva redan i söndags men jag har inte riktigt haft tid. Har en overkligt skön känsla i kroppen efter helgen och känner mig otroligt glad.

K dök upp hos mig vid lunch i lördags. Jag måste erkänna att jag kände mig lite spänd och nervös för hur det skulle kännas. Men när hon dök upp så kändes det avslappnat direkt och vi gav varandra en lång kram i hallen. 

Vi fikade lite och tog en promenad innan vi sjönk ner i soffan och bara hängde. Drack lite gott och pratade. Det hängde lite i luften och tillslut så låg vi tätt ihop och myste i soffan. 

Kvällen var grymt mysig och vi lagade mat, pratade, drack och myste. K blev kvar till nästan 17 dagen efter och jag tror vi båda tyckte det var lite jobbigt att skiljas när hon åkte.

Efter att K åkt så hämtade jag F&V. Även om jag var trött efter ganska lite sömn natten innan så hade jag mycket positiv energi och det var härligt att få hem grabbarna. Dom har oxå varit helt grymma dom här dagarna och vi har nästan inte haft en konflikt. 

Idag jobbade jag lite i K's hemstad. Hon bjöd upp mig på sitt kontor och vi satt och pratade en stund. Det är svårt att sätta ord på känslorna och jag vill vara försiktig men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var nått speciellt. Nu är situationen som den är för henne, hon flyttar ju själv om ca 1 vecka och varken hon eller jag vill såra hennes ex i onödan. Eftersom jag egentligen inte har någon del alls i deras separation så vore det onödigt om han skulle börja tro det. Så vi fortsätter ligga lågt och ta små och långsamma steg så får vi se vad det är. Men jag märker på K att hon oxå svävar lite på moln. Jag brottas lite med rädslan att låta det gå för fort och låta tankarna flyga iväg. Men det kommer ge sig med tiden och är det meningen så blir det bra. Vi kommer ses igen någongång nästa vecka, senast på söndagen, då kommer K till mig.

När jag träffade M i samband med att jag hämtade barnen så tittade jag på henne och försökte känna efter. Jag måste säga att jag inte kände nått speciellt. Jag förstår såklart att det som händer med K påverkar men jag tror att jag är rätt färdig med processen kring M. Tiden lär utvisa...

Nu tänker jag bara försöka njuta av den här tiden och låta livet le mot mig igen. Det kom tidigare än jag vågat drömma om. Kanske slutar det i en kraschlandning eller så är det starten på nått nytt och bra. Den som lever får se.

Mindre än 1 månad kvar på mitt sorgeår oxå, tiden har gått, om än sakta i perioder så har den gått framåt.

Dag 323 - förväntan

Veckan som gott har varit intressant och rolig. Kontakten med K har ökat i kvadrat och vi hörs dagligen via sms. Det är långa konversationer som allt. Det är en skön jargong som blandas med lite allvar ibland. När jag pratade med K efter vi fikat sista så bestämde vi att vänta med att ses tills hon bor själv. Riktigt så blir det nog inte... I söndags när vi pratade så frågade hon vad jag skulle göra den här helgen. Det slutade med att vi bestämde att hon kommer och hälsar på mig. Så just nu är det en skön känsla av förväntan i kroppen. Jag hoppas vi trivs lika bra ihop nu som dom andra gånger vi setts, men det återstår att se. Hursomhelst så ser jag fram emot kvällen!

Jag pratade med M för några dagar sedan och hon var hemma från jobbet med barnen. Både F&V bar fortfarande krassliga och V hade sovit dåligt.
Känns skönt att känna att det känns avslappnat att prata med M. Inga känslostormar som blossar upp. Bara en neutral känsla. Sen är det ju också så att dejtandet med K hjälper till. Jag har andra ställen att lägga energin.

Nu ska jag åka in till jobbet och träna lite, sen hem och fixa lite och invänta K. Härlig lördag.....

Dag 316 - bästa tiden hittills

Så bra som jag mått sista månaden och framför allt sista 2 veckorna trodde jag inte jag skulle göra när bloggen påbörjades. Det beror på flera saker, livet flyter på, jag trivs på jobb och med umgänge, jag saknar inte M utan snarare börjar det sakta kännas som att det som hände var bra. Att jag skulle skriva dom orden trodde jag aldrig för 10 månader sen. Men nu har jag gjort det.

Den sista orsaken och kanske den som gör att det känns extra bra stavas K. 

Våran kontakt har ökat ganska mycket och den där lunchen som hon frågade om genomfördes förra veckan. Efter det så har vi setts ute en gång och igår var hon i min stad i ett ärende och vi passade på att ta en fika. 

Vi pratade endel efteråt och båda tycker det känns bra att ses. Däremot så väntar vi med att ses hemma hos någon tills hennes separation är klar. Det känns bra och visar att hennes värderingar är bra. 

Känner att hela grejen ger mig energi och jag känner mig gladare än på länge. Jag ska passa på att njuta av känslan, bara flyta med och se vad som händer utan att ha för stora förväntningar.

M fick inte jobbet i sin hemstad. Hon berättade det när hon lämnade barnen sist. Hon lät inte jättebesviken så det är svårt att veta hur gärna hon ville ha det. Hon sa iaf att hon inte tänker söka fler jobb innan sommaren utan ta tag i det till hösten istället. 

Våran relation är bra nu. Jag skulle kunna ha den sorts relation vi har nu i framtiden. Inget bråk, inget tjafs och vi hjälps åt. Jag har fortfarande inte träffat D ännu. Jag vet inte hur det skulle kännas men jag kan åtminstone säga att det inte skulle vara lika hårt som för 6månader sen. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur M & D's relation ser ut. Hon pratar inte om det och jag har inte frågat heller. Jag bara förutsätter att den är pågående och fungerar. 

I övrigt är det lite sjukstuga här hemma. Både F&V är förkylda och sover lite dåligt. Jag känner av halsen lite och har inte kunnat löpträna som jag velat. Känner lite panik inför marathon men jag ska nog hinna hitta formen.